Finns det någon större bluff än det här med kvalitetstid? Idén om att vi kan vara frånvarande under långa perioder och på något sätt jobba i kapp det under korta fönster av inbillad, fullständig uppmärksamhet? Själva begreppet myntades i 70-talets USA och intressant nog handlade det först och främst om hur hemmafruar skulle kunna pressa ut maximum av sig själva när det kom till att städa hemmet och ta hand om barnen. Ingen tid skulle spillas. Nästa generation amerikanska kvinnor befann sig på arbetsmarknaden i betydligt större utsträckning än vad deras mödrar hade varit och på 80 – och 90-talet var tid för familj och avkoppling något som inte var självklart. För att döva denna smärta blev det populärt att slänga sig med begreppet kvalitetstid och försöka släta över faktum att vi får mer tid med våra kollegor än med våra familjer. Det spelar ingen roll, kvalitetstid med familjen jämnar ut denna obalans i tid.
Jag blir särskilt uppgiven och ibland provocerad när jag ser pappor använda begreppet kvalitetstid som en ursäkt för att fly. Fly ett fysiskt ansvar, ett känslomässigt ansvar. På SVT Play finns en kort dokumentär som heter Drömmammor sökes. En medelålders man vill ha barn, men på sitt sätt. Han är en rastlös spelman som åker runt och jobbar, deklarerar att han inte kommer att vara med i början men bär på en längtan som innefattar att han och barnet ska turnera runt när barnet blir äldre. Hans lösning blir att fråga ett lesbiskt par om de vill skaffa barn med honom, vilket de säger ja till. Han säger i dokumentären att ”han hämtar barnet när mammorna behöver lite egentid” och att ”det inte handlar om hur många timmar man genomför någonting, hur mycket man är på plats – utan vad man gör när man finns där för varandra”.
Resan med barnen till Maldiverna, sol, bad och snorkling betyder noll om du inte finns där för ditt barn den regniga tisdagen sent i november. Gå inte på det där med att kvalitetstid skulle rädda allt. Ditt barn behöver dig idag, imorgon och föralltid.